blommandelivskraft.blogg.se

Alla är vi olika men varje gång jag tar mig ut i skogen kan jag inte låta bli att tänka " hur kan man inte gilla att springa i skogen".
Jag har ju länge kämpat med min kropp och hälsan, jag har väntat ut och låtit den läka i sin takt och hela tiden har jag längtat tillbaka till löpningen. Speciellt löpning i skogen!
Idag var perfekt väder, lagom varmt, lagom sol, lagom vind. Helt enkelt lagom så inga hinder att inte ge mig ut. Fick nog övertala mig själv lite, det är väldigt lätt att bli lat bekväm när man varit ifrån en syssla länge. Men eftersom jag vet hur jag mår när jag tar mig ut så vann skogen.
Jag kan inte påstå att det går fort men det går framåt. Luftrören har inte riktigt vant sig igen med löpningen så en hel del krampande som gav mig sämre syreförmåga. Men då är det bara att gilla läget, sakta ner och gå ett par steg. Andas långsamt så släpper krampen och allteftersom kommer luftrören också bygga upp sig igen.

Men det fina är att i skogen bryr jag mig inte om tid eller fart där bryr jag mig om fågelkvitter, dofter, lugnet, ensamheten och rörelse. Det är en fantastisk känsla att springa på stigar, över rötter och omkullvälta träd, på berghällar och i snår. Känslan av att min kropp har förmåga att röra på sig med lite fart är härligt. Dessutom njuter jag varje minut i skogen av den helt underbara naturen!

I boken "växternas språk" står bl.a. om tussilago att ett hoppfullt sinne stöter inte på några hinder, allt blir bara bättre och bättre. Det är så jag ser på löpningen, det finns inga hinder. Jag blir bara bättre och bättre även om det tar sin lilla tid. Och vad gör väl det när jag ändå får njuta till fullo av skogen och naturen.