Min Påskafton
Som alla andra dagar sitter du där, du fina man med de otroligt vackra ögonen. Varje dag oavsett väder sitter du där med dina träslevar. Du nickar, trycker på knappen så alla kan smidigt komma in i affären. Du propsar aldrig på att någon ska köpa eller ge dig pengar. Ibland håller du försiktigt upp din träslev och lägger huvudet på sned och liksom ödmjukt ber, ber någon att köpa.
Du ser mig alltid på långt håll och hela ditt ansikte brister ut i ett leende, du nickar så fint till mig men aldrig ber du mig om något. Jag precis som de flesta har aldrig köpt någon slev och inte heller gett dig pengar men alltid sett dig du fina man och lika leende som du ser mig ler jag till dig och säger hej.
Idag, påskafton sitter du där igen. Jag på väg in i affären för att handla lite blommor till pappas, farmors och farfars grav får återigen ditt varma leende. Jag tänker, undrar hur känns det att sitta där och varje dag hoppas på att någon ser dig, förstår dig och ger dig en liten gåva. Jag undrar har du familj, hur lever ni, var bor ni. Får du någonsin äta något gott, bjuda dina barn på godis. Små saker så självklara för oss.
Med mig ut ur affären har jag en stor chokladkaka och femtio kronor. Jag räcker dig din hand min gåva och ler och kramar din hand. Du fina man med vackra ögonen tar min hand med båda dina händer, tackar mig på ditt språk, kramar min hand och kysser den.
Det känns både vackert/bra och sorgligt. Femtio kronor och en chokladkaka.........
På väg hem möts jag av utslagna violer, solen värmer/skiner och jag snart i mitt hem med allt vad man behöver.
Växternas språk förmedlar om violen att ett öppet hjärta njuter av beröring. Den finaste kyssen på min hand fick jag idag från en mycket tacksam man. En kyss enbart som tack för att jag idag, påskafton såg och gav en gåva.
Så lite, så fjuttigt, så obetydligt kan jag tycka men för honom......
Du fina man med de vackra ögonen jag undrar hur det känns i din själ att varje dag sitta där och le.
